På många sätt liknar psykoanalys den psykodynamiska psykoterapin. Detta är inte märkligt eftersom den psykodynamiska psykoterapin har sitt ursprung i psykoanalysen. Båda sätten att arbeta innebär möjlighet att komma tillrätta med personliga svårigheter som inte enbart är ”dåliga vanor”. Båda bygger på det fria och ostörda samtalet, och båda har en gemensam teoretisk bas.
Det finns dock betydelsefulla skillnader också. Genom att analytiker och klient möts i det analytiska samtalet nästan varje arbetsdag, ofta fyra ggr/v, uppstår en tät relation som innebär möjlighet att nära inpå följa det som sker i klientens inre liv. Mönster, känslor och typiska reaktionssätt blir därför oftare tydligare, och det kan därmed gå snabbare att få fatt i dessa. Psykoanalys är dock ingen snabb behandling - ofta arbetar klient och analytiker tillsammans under flera år, så länge det behövs.
Innan en psykoanalys inleds görs en bedömning om detta sätt att arbeta har förutsättningar att på sikt hjälpa klienten. Det finns inga specifika bekymmer, diagnoser eller personligheter som passar bättre eller sämre i psykoanalys, utan det kommer istället an på intresse och motivation att utforska sitt inre liv. Gäller bekymret en dålig vana som klienten behöver hjälp att bli av med, finns det andra ofta snabbare psykoterapeutiska metoder än psykoanalys. En del som går i psykoanalys har funnit ut att de i kortare terapier inte fått fatt i djupare rötter i bekymren, eller har en känsla av att bekymren ligger utanför den medvetna viljans kontroll. Psykoanalys kan då hjälpa att på ett djupare sätt förstå sig själva, och därmed göra sig friare i förhållande till sina bekymmer.